Något av det jag tyckte var roligast med att skriva Till
sista vingslaget var att få avslöja alla hemligheter som jag bar på och planerade
ända sedan den första boken. Med det sagt kan jag inte påstå att jag hela tiden
visste vad som skulle hända. Många av mina idéer och tankar skrotades under
skrivandet av serien, andra fick helt enkelt inte plats i den sista boken.
Den största hemligheten har alltid, för mig, varit
nycklarnas sanna identitet. Att de är magiska ord bestämde jag under
redigeringen av På ödets vingar och planeringen på uppföljaren. Andra
hemligheter, såsom Comíls förflutna, smög sig på mig. Jag visste tidigt att han
skulle vara delvis karít och härstamma från Lyrian. Men hur det gått till, saker
som Lyrians sanna mördare och Sevtrar-klanens existens, kom senare.
Det är inte helt lätt att avslöja hemligheter. Som
författare hoppas man att läsaren ska bli överraskad, och samtidigt inte känna
sig sviken. Ledtrådarna måste finnas där, och ändå inte vara för uppenbara.
Ibland är det inte helt lätt att veta om man lyckats.
Under det sista skedet av skrivandet av Till sista
vingslaget hade jag mina tvivel. Boken blev mycket längre än jag hade räknat
med. När jag väl kom till det sista kapitlet (som senare blev det nästa sista
kapitlet) var det fortfarande så mycket som skulle ske och avslöjas. Jag
började överväga om jag skulle bli tvungen att ta bort en del av historien,
nämligen Comíls.
Jag mailade min redaktör som fick läsa det sista, ofärdiga
kapitlet. Som tur var tyckte hon verkligen om delen med Comíls förflutna. Det
gjorde såklart jag också. Men när man är mitt uppe i skrivandet kan det vara
svårt att veta om det går åt rätt håll. Idag är jag jättenöjd med hur Till
sista vingslaget blev, och skulle aldrig drömma om att ta bort avslöjandet om
Comíls förflutna. Den historien är en av mina favoritdelar i serien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar