Killing your darlings: Om Shanzoc och Bergens port

Än en gång, de som inte har läst Till sista vingslaget, läser på egen risk.

Som författare bör man alltid veta lite mer om karaktärerna och historien än läsaren. Mycket av ens idéer och tankar kommer aldrig i tryck. Att inse att något man verkligen skulle vilja ha med i en bok inte får plats, kan vara trist. Därför ska jag passa på att här i bloggen skriva ner några av de saker som aldrig blev sagda i böckerna, men som jag tänkte mycket på.

Till att börja med var det väldigt viktigt för mig, redan i skrivandet av På ödets vingar, att veta att Shanzoc var den enda i sin trupp som skulle ha kunnat slutföra uppdraget på egen hand. Hade Yukar eller Olie (om nu inte Olie varit en förrädare) varit den som hamnat på Pahs båt, skulle de inte ha lyckats lika bra som Shanzoc. För mig var detta väldigt viktigt att veta, eftersom Shanzoc så ofta tvivlade på sig själv och sina val i den första boken.

Jag kom nära ämnet i På ödets vingar:

”Yukar hade varit den modige och den starke, han skulle aldrig ha lämnat Pah på båten, han skulle ha stannat och slagits. Olie skulle kanske ha åkt med ungdomarna till fastlandet, men lämnat Tanjmyra med medaljongen så fort han stigit iland. Och båda två skulle säkert ha klarat sig bättre än vad Shanzoc gjort.”

Hade Yukar varit den som överlevt skulle han ha stannat på båten, och där skulle han ha dött. Olie skulle ha lämnat Comíl och Liva i Tanjmyra med medaljongen, och utan dem skulle han aldrig ha hittat Manjír eller Ísery i tid, eller fått veta nycklarnas sanna identitet. Shanzoc var den ende av dem som kunde slutföra uppdraget. Så även om Shanzoc såg sig själv som den svagaste av dem, var han i mina ögon alltid den starkaste.

En idé som inte kom med i sista boken, var att jag från början tänkte ha den sista striden med De avskydda vid Bergens port. Jag hade till och med tänkt mig att kanske öppna porten, och få en glimt av vad som finns bakom dem. Som det blev rymdes det inte.

Det är dock mot Bergens port som Tanich är på väg med Liva, när Shanzoc och Comíl försöker rädda henne i slutet av Till sista vingslaget. Detta sägs inte i boken, det var en sådan sak som jag visste om men som jag inte tyckte behövdes för historiens skull. 

Själv tänkte jag mig alltid att Bergens port låg någonstans i närheten av Hjärtat, Åderns källa, och att det var därför Ådern hade ett så dåligt rykte.

Hemligheter

Mer än ett år har passerat sedan Till sista vingslaget kom ut. Ändå känner jag mig tvungen att varna för att man inte bör fortsätta läsa inlägget, om man inte läst den sista boken.

Något av det jag tyckte var roligast med att skriva Till sista vingslaget var att få avslöja alla hemligheter som jag bar på och planerade ända sedan den första boken. Med det sagt kan jag inte påstå att jag hela tiden visste vad som skulle hända. Många av mina idéer och tankar skrotades under skrivandet av serien, andra fick helt enkelt inte plats i den sista boken.

Den största hemligheten har alltid, för mig, varit nycklarnas sanna identitet. Att de är magiska ord bestämde jag under redigeringen av På ödets vingar och planeringen på uppföljaren. Andra hemligheter, såsom Comíls förflutna, smög sig på mig. Jag visste tidigt att han skulle vara delvis karít och härstamma från Lyrian. Men hur det gått till, saker som Lyrians sanna mördare och Sevtrar-klanens existens, kom senare.

Det är inte helt lätt att avslöja hemligheter. Som författare hoppas man att läsaren ska bli överraskad, och samtidigt inte känna sig sviken. Ledtrådarna måste finnas där, och ändå inte vara för uppenbara. Ibland är det inte helt lätt att veta om man lyckats.

Under det sista skedet av skrivandet av Till sista vingslaget hade jag mina tvivel. Boken blev mycket längre än jag hade räknat med. När jag väl kom till det sista kapitlet (som senare blev det nästa sista kapitlet) var det fortfarande så mycket som skulle ske och avslöjas. Jag började överväga om jag skulle bli tvungen att ta bort en del av historien, nämligen Comíls.

Jag mailade min redaktör som fick läsa det sista, ofärdiga kapitlet. Som tur var tyckte hon verkligen om delen med Comíls förflutna. Det gjorde såklart jag också. Men när man är mitt uppe i skrivandet kan det vara svårt att veta om det går åt rätt håll. Idag är jag jättenöjd med hur Till sista vingslaget blev, och skulle aldrig drömma om att ta bort avslöjandet om Comíls förflutna. Den historien är en av mina favoritdelar i serien.

Uppdatering

En förklaring, kanske. Hösten 2011 började jag studera på Umeå universitet, vilket tyvärr betyder att skrivandet, liksom bloggandet, har fått ta ett steg tillbaka. Fortfarande är det mycket som händer så jag ska försöka bättra mig med bloggandet. Jag börjar med att berätta att Skrivarlyan fortsätter, i höst kommer vi att ha både en fortsättargrupp och en nybörjargrupp. Intresserade kan gå in på länken nedan och läsa mer.

http://minabibliotek.se/default.aspx?id=103614